Second Life

Funderar över hur det kan komma sig att jag som försöker leva så mycket som möjligt "här och nu" plötsligt hamnat i "Second Life".
Second Life är ett exempel på virtuell värld som i bästa fall skulle kunna användas som "virtual learning". Mitt besök i Second Life kan inte betraktas som varken lärorikt eller lyckat. Faktum är att jag redan innan jag börjar känner mig skeptisk. Vid demonstrationsvideon kände jag ändå att jag rycktes med lite - häftigt, allt är möjligt! Men genast infann sig tanken om alla som flyr vardagen och önskar sig bort, önskar sig ett Second Life. Är jag för trist? För präktig? Blev i alla fall inte mindre skeptisk när jag snabbt hamnade i någon form av köpsituation, ville jag betala med Mastercard? Visa? Avbryt - jag vill inte hamna i att jag tvingas betala något som jag inte förstått att jag köpt.
Tittade i stället på youtubeklippet som visar hur en person som har hallucinationer känner sig, tänkvärt men inte särskilt verklighetsnära (tror jag).
Hittills har e-lärandet varit teknikdrivet, men jag håller med de som säger att tiden nu är mogen för en mera användar - och efterfrågedriven utveckling. För mig känns inte Second Life som det främsta alternativet när jag ska söka verktyg för lärande. Inte heller känns det som en arena för vårt förlag att befinna sig på - ha, ha kanske skapa drömkontoret?!

Jag fortsätter satsa på my First life ett tag till!